Jag hade ett samtal förra veckan som stannat kvar hos mig.
En chef beskrev hur hon, genom att använda en av modellerna vi pratat om i ett utvecklingsprogram – en enkel modell kring krav och stöd – lyckats fördjupa ett utvecklingssamtal med en medarbetare. Hon gjorde det inte mer komplicerat än att prata om två saker: hur kraven och förväntningarna upplevs – och hur mycket stöd som faktiskt känns närvarande i förhållande till förväntan.
Det visade sig att balansen inte varit helt rätt. Krav och förväntan kändes höga, men stödet otydligt, medans chefen trodde tvärtom. När de satte ord på det tillsammans förändrades dialogen. Från upplevd press till gemensamt samarbete för att leverera på förväntan.
Det slog mig igen hur ofta vi gör utvecklingen och ledarskapet mer komplicerad än den behöver vara. Ibland räcker det att justera balansen mellan att utmana och att finnas där för att ge stöd.
För mycket krav utan stöd skapar stress och oro.
För mycket stöd utan krav skapar stagnation och tristess.
Men i rätt kombination växer både ansvar och motivation.
Kanske är den viktigaste frågan många gånger om vi verkligen förstår varandras upplevelse utifrån just krav och stöd. (Testa att fråga: får du det stöd du behöver för att leverera på kraven jag ställer?)
Hur upplever människorna runt dig balansen mellan krav och stöd i er vardag?